Är det nu jag ska börja beklaga mig, skrika ut att jag minsann går på diet, psykiskt bryta sönder och samman och skrämma bort alla i min närhet?..
Vet inte om jag nämnde det för er i något inlägg för ett tag sedan men planen min i närtid är i alla fall att åter äntra en fitness-scen. Det är Battle of Scandinavia 2014 i Alingsås som siktet nu är inställt på och med mindre än nio hela veckor kvar har uppläggen ställts om från off (mid)…till on. Det är inte många kilogram som ska skalas bort och jag följer självklart min Coach ordination i vått och i torrt. Konsekvent litar jag på hans ord och bara njuter av att åter vara ombord.
(Bilden ovan togs under den sista formkollen på morgonen innan SM under pågående fyllning hos coachen min).
Mannen min här hemma är flitig besökare på diverse fitnessbloggar runt omkring (ja, tro det eller ej men på det området är han mycket frekventare än mej) och han skakar på huvudet åt tjej efter tjej…efter tjej som basunerar ut sitt liv på diet, faller i tårar gång på gång…på gång till vår allmänhet och verkar rent ut sagt må allmänt skit – tacksam är han då för att hans egen fru tar sina satsningar med ro och inte som ytterligare slit. Varför gör de så mot sig själva? Frågar han mig lite sorgsen med en suck, fast han vet att jag inte vet och önskar liksom han att jag detta visste..
Har för vana att inte följa de flestas exempel och försöka göra det hela till någon ”jättegrej”. Fast, hade jag inte glatts åt att se och känna förändringen av min kropp – hade nog inte jag heller kunnat hålla mitt öga torrt. Jag försöker vidare att se alla veckors innehåll som en del av resan till min slutdestination, istället för att sätta mig själv i någon konstant offer-position. Jag menar, det är ju inte så att jag gör detta för någon annans skull eller blivit tvingad att göra mig av med mitt ringa hull.
Alla dagar på en diet med kaloriunderskott är inte frid och fröjd – tro mig, det vet även jag – men det blir ju inte enklare för att man går runt i bubblan och känner sig ständigt missnöjd..